Barn med ADHD/ADD/Asperger har inte sämre eller bättre föräldrar än vad barn i genomsnitt har. Dessa barn är heller inte bättre eller sämre än vad andra barn är.



ADHD/ADD/Asperger är heller inget som plötsligt bara dyker upp och finns där en dag. Det är medfött. Och

det är inget som liksom "går över" om en stund, utan det är nåt som barn och familj får lära sig

att leva med och lära sig att hantera.

Däremot ökar deras svårigheter här i livet om de inte får rätt förutsättningar. Och det redan från början!



Men, dessa barn kräver lite mer av sina föräldrar än vad andra barn gör.

Lite mer av allt. Extra mycket struktur på tillvaron, extra mycket tid, extra mycket tydlighet, extra mycket

stöd, extra mycket förståelse. Listan kan göras hur lång som helst.



Alla föräldrar har inte den möjlighen. Den tiden finns inte. Den orken finns inte.

Och precis där kommer skuldkänslorna fram. Att inte räcka till för sitt barn. Att inte veta hur man ska

kunna hjälpa sitt älskade barn. Hur ska man få¨andra att förstå? Hur gör man? Föräldern kanske lever med en egen diagnos, detta är ärftligt, och har

fullt upp med att klara sig själv o sitt eget liv.



Detta med skuldkänlor finns hela tiden.

Vi kan ta ett exempel med nåt så basic som barnets gympapåse.

Den ska med varje idrottslektion. Mamman kanske fortfarande packar barnets grejer fast barnet går i sexan och "alla andra"

fixar detta själva.

Mamman blir ifrågasatt av andra vuxna om varför hon gör det, hon får höra att hon curlar och inte lär

sitt barn att ta eget ansvar. Vad vet andra om det? Hon får försvara sitt beteende. Men hon vet precis varför hon gör det, hon vet att annars kommer inte

grejerna med till skolan.

Barnet har fullt upp med att göra sig klar för att gå till skolan över huvudtaget, med allt vad det innebär. Som vi andra bara tar för givet.

Det ska vara "rätt" frukost, "rätt" kläder ska finnas rena i garderoben mm mm, annars blir det en jobbig dag.



Mamman vet att om grejerna inte är med till skolan så får barnet skäll av andra vuxna som tycker att det är väldigt

dåligt att barnet inte har med rätt saker till idrotten. Och då känner mamman skuld över att barnet får skäll, och

då känner barnet skuld över att "det där borde jag ju ha tänkt på".

Och då får barnet skäll för nåt som det inte kan rå för. Barnet hade inte en tanke på att det var gympa just idag.

Det berodde alltså inte på att barnet var lat eller bekväm den morgonen, som barnet säkert har fått höra att det är sen

den började i sex-års.

Och sen får även mamman höra att hon är en dålig mamma som inte ser till att barnet får med sig rätt saker.

Alltså packar mamman barnets väska. Inte ett dugg konstigt egentligen.



Att som förälder få höra att det är deras eget fel att barnet lever med detta funktionshinder är otroligt orättvist.

Jag lovar, dessa föräldrar lever med skuld nog iallafall.

Och säg inte att dessa barns ska "skärpa sig". Jag kan garantera att de gör sitt bästa!



Okunskap leder ofta till fördomar. Och fördomar finns det alldeles för mycket av. Det är det minsta dessa familjer behöver.